Backa till Ängsbacka

 



Lämnar stigen ännu en gång för att
”backa” till en festival som inte låg på rätt ställe vid rätt tidpunkt för
”the Path”: Ängsbacka i Värmland.

Ett första besök för mig på en festival som
har intagit en ohotad förstaplats bland de alternativaste på marknaden. Ett
brokigt utbud i alla regnbågens färger; från tarmrening till tantra, från
magdans till mantra.
Det är öppet, det är nyfiket och låt mig säga
det på en gång: Jag gillar det.
Man köper att det ibland mankerar med
tekniken, att schematiderna konstant ligger i bakkant, att organisationen
uppvisar alla de möjliga problem som en platt organisation med många kockar i
soppan kan uppvisa. Men man köper det för det finns den där kärleksfulla
storögdheten och öppenheten för möjligheterna som skapar spännande möten och
mirakulös magi.
Det är en fröjd att arbeta i den atmosfären.
Man kan gå trygg till sin workshop i vissheten att när den väl kommer igång så
kan man lämna över till nuets suveräne regissör. I denna anda av delaktighet
och kreativitet landar alla bitar på rätt plats utan förberedelse. Nya nyanser
och förfinade former uppstår i det gemensamma firandet av livet i alla dess
mångfacetterade skepnader.
Och som ”kund” – som konsertkonsument och
workshop-shoppare erbjuds man många möjligheter till växt och vidgade vyer. Men
det är klart det finns pärlor i utbudet som glittrar mer än andra när man
summerar sina intryck. Jag träffar Irene från Italien som bor i Indien och
dansar och sjunger sig genom den globala festival-kalendern. Litet trött efter
nästan en vecka av allsköns intryck från detta brokiga och ibland litet
glättiga karnevalståg säger hon att äntligen har hon fått höra något som öppnat
hennes hjärta på vid gavel. Och hon plockar ut två artister som hon tycker står
ut och jag kan inte annat än hålla med, och det med lite stolthet eftersom de
också är mig närstående och förgyller The Path’s konserter under hela sommaren:
Zifa och Jennifer Ferguson.
Båda har hittat sina artistiska jag i mötet
mellan Afrika och Sverige.
Zifa har rört sig från Sverige till Afrika och
fullständigt trovärdigt landat Sveriges bästa afrofusion-band i en het mix som
tillåter honom att vara både Zifa i sin barndoms by Semendoa och Mikael
Eriksson från Stockholmsförorten. Han är hel och fullständigt trovärdig i båda
rollerna. Samtidigt. Det uppstår ny musik av sådant. Ljuv, het, katharsisk. Vi
dansar med och känner oss både tolkade och tolkande.
Och så Jennifer som rört sig från Afrika till
Sverige och hittat ett nytt klangrum där hennes stora röst får den akustik den
förtjänar. En akustik som innehåller ekon av kulning och Hildegard von Bingen.
Mixat in med litet sydafrikansk township och agitprop. Det blir också något
helt och nytt av det.
Och bägge har det där som stora artister äger:
ett överlåtande till nuet som själv fixar den bästa timingen. En närvaro – en
härvaro – som tillåter oss alla för ett ögonblick att vara med på scen där det
händer. Delandet av graalens hemlighet – kommunionens mysterium; gestaltandet
av alltings enhet.
Scenens funktion är egentligen bara en: att ha
någonting att gå ner från. Att rasera alla illusioner av hierarkier och
avstånd. Det är bra artister bra på. Visa verkligheten som den är. Att vi alla
är ett.
Publiken och inte minst media gör allt för att
artister ska glömma sin och scenens enda roll. De ömsom upphöjs och sänks. Måtte dessa två få fortsätta
växa i förståelsen av sin uppgift. Som präster och prästinnor i nuets och
härets liturgi.


Leave a Reply


+ 4 = 7

|

Nyhetsbrev

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress nedan och klicka på Prenumerera!