Barnet och hästen

Jag älskar den här statyn. Den står på Arkeologiska Muséet i Aten. Blev väldigt berörd av den när jag såg den där i unga år  och något decennium senare kom texten nedan helt spontant. Har dock inte gjort kopplingen mellan statyn och texten förrän nu.
Och kanske finns det även en koppling mellan text och bild och frågan jag ofta får: Vad är syftet med vandringen? Varje gång kommer det upp ett nytt svar. Kanske den här lilla storyn är ett möjligt svar: Det finns i alla fall många andra.




En häst kommer ridande i galopp, i goppeti, goppeti, gopp! 
  På dess rygg sitter ett litet barn. Vinden och solen leker i barnets blonda kalufs, goppeti, goppeti, gopp!
  En sån stor häst – och ett så litet barn!
  Men hästen trivs med den lätta bördan på ryggen och barnet trivs med de stora, starka benen under sig. Goppeti, goppeti, gopp!
  Vart skall de rida? De rider inte till någonstans. De rider för rittens egen skull, för glädjen att känna benens kraft mot vägens damm och vindens lek i man och hår. 
  Det barnet som leker så besitter en stor styrka, det barnet som lever och leker i nuets vind fördubblar sina bens antal och mångdubblar deras styrka. Goppeti, goppeti, gopp!
  Men bör inte barnet ha ett mål, en mening med sin färd, ett hem att återkomma till? 
  Vägen är målet, ritten är meningen och solens milda strålar är barnets hem. Goppeti, goppeti, gopp!
  Färdas så, du barn, genom livet! Din trogne springare skall alltid visa sig villig att föra dig dit du vill fast du inte visste vart när färden började. Goppeti, goppeti, gopp!
  Och plötsligt fäller din springare ut sina vingar och lyfter dig högt över vägens damm och vägnätets begränsningar. 
  I det sanna barnets värld finns verkligheten, ty där finns inga begränsningar. 
  I det sanna barnets värld kan hästar flyga!
  Goppeti, goppeti, hopp!



Leave a Reply


+ 2 = 10

|

Nyhetsbrev

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress nedan och klicka på Prenumerera!