Den stora vita flock

Våra seminarieledare Caroline Kyhlbäck, Ifrah Hassan och Anna Lundstedt går genom porten till Vadstena Klosterkyrkogård. 

Framme vid klosterkyrkan i Vadstena. Vi går
med glada steg in genom traditionens portar i den radikala feminismens
efterföljd. 700 år senare finner Birgitta fortfarande inte sin like bland
radikaler i detta land. Vilket mod, vilken uthållighet, vilka visioner! Visioner
som likt högtsträvande gotiska valv visar sig ha styrka och bärkraft att ännu
lyfta upp en stor kyrka som i motsats till många andra i trakten inte är en
ruin utan en levande organism.
Seminariet på temat ”Integration” leddes av
tre andra unga, radikala, begåvade kvinnor; en nyvigd präst, en muslimsk
pedagog med rötter i Somalia och en etnolog. Det är roligt, tankeväckande och gränsöverskridande.
Som när Ifrah berättar om hur hon som muslim sökte till
församlingspedagogutbildningen i Sigtuna. Och inte fick komma med trots att hon
hade två församlingar som med glädje skulle ta hennes tjänster i anspråk. Eller
som när vi gör ”the Privilege Walk”, en övning som visar med smärtsam tydlighet
hur våra olika förutsättningar som svenskar ger oss olika möjligheter att bli
sedda och hörda i samhället. Beroende på om vi är ny-svenskar eller gammel-svenskar, kvinnor
eller män, höga eller låga så kommer vi
 olika långt i ett land som kanske
inte ligger det medeltida långt efter vad gäller social stratifiering. Eller
som när vi lyssnar till Peter Elmbergs ”Vägar till Fred” i Klosterkyrkan, en
tonsättning av böner från 12 olika världsreligioner som på påven Johannes
Paulus II initiativ samlats till en helhet.
Men normens bilder är aldrig långt borta – tvärtom – men de kan vara svårsedda just därför att de är så vanliga.
Den store hvide flok
I den frikyrka som ställt rummet som vi
använder som seminarielokal till välvilligt förfogande hänger en tavla; ”Den
store hvide flok”, som visar den stora vita flock av människor som enligt den
älskade psalmen med samma namn väntar på att bli upptagna till himmelen. Tittar
man noga är alla förstås vita. De allra flesta verkar vara män och medelålders. Och förmodligen hetero.  Man kan ju verkligen fråga sig hur vi kan
ha hamnat där med tanke på att vi försöker följa en ledare som hela tiden
visade på marginalens människor som exempel på medborgare i sitt rike? I denna himmel blir det nog svårt att finna Jesus själv. ”Jesus is not white in any sense of the
word” som en svart amerikansk teolog uttryckte det.
Men är detta bilder vi kan skratta åt som ålderstigna och naiva? Är inte normen i vår kyrka och samhälle än idag det
vita, manliga i mycket högre grad än vi som tillhör den kategorin är beredda att erkänna?
Ett annat exempel hämtat från Vadstena på de
gamla fördomarnas seglivade kvardröjande; för några år sen var jag här på
folkhögskolan för att sjunga och berätta om Sydafrika. Jag spenderade en
eftermiddag i skolans referensbibliotek och slog upp ordet ”Neger” i det gamla
uppslagsverket från tidigt 1900-tal som fortfarande var i bruk.
Jag blev väl inte speciellt förvånad av att
läsa detta: ”I psykiskt hänseende kan
negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåvning
och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart
allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets
ingivelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt
sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan
stundom visa prov på utpräglad vänskaplighet men ter sig i regel skygg,
misstänksam och i saknad af varje spår af barmhärtighet och medkänsla.
 
Och så vidare, och så vidare.
Men jag ska erkänna att till och med jag
studsade till litet när jag kom till stycket om negerns anatomi vilket med
samma trosvisshet hävdade att ”vissa
negrer har motställbar stortå”.
Det vill säga de delar den anatomiska detaljen
med aporna och kan i likhet med dem lätt klättra i träden.
Detta kan man fortfarande få lära sig i dagens
skola.
Vi har en lång väg att vandra. Och det är inte
svårt att se att det faktiskt i många aspekter har gått åt fel håll de senaste
åren och kommer förmodligen att fortsätta göra det ännu ett tag. I skrivande
stund är ett rasistiskt parti Sveriges tredje största i väljarundersökningarna
och innehar en vågmästarroll mellan blocken. Alla förfasas men ingen i maktens
sfärer verkar göra något åt det.
Värst är kanske den smygsegregering som gör
att vi allt mer sällan ses och umgås över de sociala gränserna. Samtidigt som vårt
samhälle skriker efter mötesplatser där vi kan träffas över gränserna i
fredsbyggande och försonande möten så står det tomma kyrkor i så gott som
varenda liten by i detta land. Detta är kyrkans stora utmaning inför framtiden.
Det är dags att plocka ner de gamla bilderna från väggarna och sätta upp nya.
Som gör att marginalens människor och därmed även kyrkans ”Herre” kan hitta hem
till sin kyrka igen. Kyrkan behöver dö från sin egen definition av sig själv
för att överleva.
Inte en gemenskap i himmelen för den stora
vita flocken.
En gemenskap på jorden för den stora vida
flocken.


Leave a Reply


9 - 7 =

|

Nyhetsbrev

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress nedan och klicka på Prenumerera!