I blåbergs-skogen



Staven vandrar vidare. Den har färdats i mina vänner Anders
Claessons och Peter Elmbergs trygga nävar längs Vättern och via
Jönköping tagit sig upp i det sydsvenska höglandet. Regnet – och även Klass 1
varningar från meteorologerna – har duggat tätt denna sommar, men rapporten
från vandrarna har varit soliga och varma.

Det är kanske en av de stora paradoxerna vi
vandrare får öva oss på; när man är i steget på stigen, i närhet av naturen
eller kanske ännu bättre, i enhet med naturen, kan man ta emot ett regn som en
välsignelse snarare än som den förbannelse vi lätt tycker oss se när vi sitter
inne i det torra och tittar ut.
*
Jag har åkt upp till Dala-Floda för att titta
till gård och familj. Men jag ska erkänna att vandringen är ingenting man
lämnar efter sig som man kränger av sig en blöt regnrock. Jag är fortfarande
väldigt mycket i den energin, och trädgården, vars desperata skrik efter
uppmärksamhet jag skulle haft svårt att ignorera en vanlig sommar, vänder jag
ryggen tämligen obesvärad. Det är kanske inte så att man skulle vilja bjuda in
någon blaska till ett hemma-hos-reportage, nej inte ens grannar och bästa vänner
på ett gardenparty, men hittills har jag ändå hyfsat klarat av de kärleksfulla
gliringarna från övriga familjemedlemmarna vad gäller sommarens uteblivna
trädgårdsambitioner. Jag har spenderat några dagar istället med delar av
familjen i fäboden. Där känner jag att jag landar bättre. Fäboden som en anhalt
i en slags halv-nomadiserande tillvaro känns OK för nu. Själen är inte redo att
bli bofast riktigt än. Jag får sitta i karantän på fäbodvallen. 

De blå bergen tjänar som en tillfällig kuliss. De ger en temporär trygghet, omsluter och definierar. Men deras blå ridåer uppfordrar på samma gång till att söka det som finns långt bortom.
På hemresa genom fäbodskogen efter en skarp
sväng på den lilla grusvägen, dyker det plötsligt upp tre bilar vid vägkanten.
De står så tätt så jag tror först att det varit en bilolycka och stannar till,
vevar ner rutan och frågar gruppen av människor som rör sig runt bilarna om jag
kan hjälpa till med något. Då tittar tre vänliga men samtidigt litet vilsna och
vilda ansikten in genom rutan. Ingen pratar svenska eller engelska men de ser nog
min goda vilja och möter upp ivrigt med motsvarande kroppsspråk och gester.
Jo, ett svenskt ord kan de:
”Blåbär!”
De tittar frågande på mig. Jag slår ut med
händerna. Det är inget blåbärsår i år och de besvarar min gest litet uppgivet
med en liknande rörelse. Jag försöker förklara att det nog är litet tidigt ännu
för blåbären, men jag är inte säker på att jag gör mig förstådd.
Det är märkligt ändå med mänsklig
kommunikation. Man kan läsa så
mycket av så litet. Och så snabbt. Med eller utan ord. Men det viktigast är nog
viljan att förstå. Man får ju alltid se det man vill se. Manuset för den så
kallade verkligheten som spelas upp på näthinnan skrivs innan filmen rullas
upp. Vi är vårt eget livs manusförfattare. Det är spännande och utmanande. Och
lämnar inget som helst utrymme egentligen för att skylla på någon annan. Vi kan
alltid ändra i manuset. Och vi gör det hela tiden. Så länge vi lever utvecklas
vi och hela tiden reviderar vi våra manus. Men vi är hela tiden ansvariga för
hur vi väljer att se vår värld och det är den viljan som skapar den värld vi
uppfattar. Ljuset går inte utifrån och in, det projiceras inifrån och ut inte
bara på filmduken på kvartersbion utan även på livets bio.
Redan sättet de parkerat bilarna på och sättet
de trycker in sina huvuden genom sidorutan berättar om en kultur där det
privata reviret är mycket mindre. Översatt till svenskt kroppsspråk är det
väldigt lätt att läsa fel. Det var ingen ”bilolycka”. Lika litet som deras
beteende är ”påträngande”, ”invaderande” eller ”kränkande”. Vi ser det vi
väljer att se. Och det sätter upp hela intrigen och skapar hela storyn.
”Where do you come from?” frågar jag. Ingen
förstår. Men efter litet finger-språk fattar de.
”Bulgaria!”
”Hmm”
Jag tänker på Wille Thoors, malungsbon, spelmannen,
trollkarlen och livskonstnären, en av ”de ovanliga”. Han berättade gärna när vi
träffades om sina resor genom Europa med romska orkestrar. Hade jag bara haft
en fiol och kunnat dra några zigenarmelodier nu så hade gemenskapen förmodligen
blivit total. Om Willes historier vore något att gå efter skulle jag omfamnats
och blivit bjuden på mat och husrum och erbjuden till döttrarna…
Det allra viktigaste är hur man väljer att se.
Men sen är det också viktigt att ha instrument att spela på. Det kan vara språket,
men det behöver inte vara det. Det kan väl egentligen vara vad som helst och
finns viljan så dyker nog instrumentet upp i handen rätt så omgående. Men jag
känner ju förstås inget bättre instrument än musiken och kanske är det ändå
sinnebilden av det ultimata kommunikationsmedlet. Sfärernas och änglarnas
kommunikationsmedel. Som vi kan öva på här nere i jämmerdalen. Oavsett vilket
instrument vi trakterar.
Jag får en flash-back av min tid i Sydafrika under
80-talet. Landet var i princip helsegregerat mellan svart och vit och det
totala raskriget står för dörren och sparkar redan brutalt in dörrar i vissa
områden. Men musiken gav mig ett pass in till townshipen, ett slags skydd i all
utsatthet och ett språk som tillät mig att dela allt väsentligt med dem som jag
saknade gemensamt talspråk med. Ett språk som gav mig en känsla av betydligt
större gemenskap med dem jag inte hade ett gemensamt talspråk med än med dem
jag hade.
De tittar litet sökande och bedjande in i
bilen. De är utsatta i regnet i en värld de inte känner, i en värld de saknar
erfarenhet från och i en värld de försöker överleva i. De har lockats upp från
det motsatta hörnet av Europa till en fjärran, främmande skog. Inte omöjligt att
magen såväl som bensindunken och plånboken är tom. Och inga blåbär fanns det
trots löften. Och nu står de här och tittar in i min bil.
Jag hinner tänka på andra grupper som har färdats
hungriga genom denna skog, finnskogen som redan på 1500-tal befolkades av
hungriga invandrare. Jag tänker på de som finns och de som ska komma. Nere i
byn såg jag de första somaliska invandrarna någonsin. Det lär bli fler. Sverige
har tidigare inte accepterat pass från efterkommande somalier eftersom hela
landet har kollapsat och pass därifrån inte ansetts trovärdiga av våra myndigheter.
Men nu har man öppnat dörren till att tillåta DNA-test som bevis på släktskap
med redan invandrande somalier. Utanför svenska ambassaderna i Kenya och
Etiopien och andra länder där somaliska flyktingar samlats växer nu köerna till
provtagningen.
Jag tänker på kopplingen mellan Miljö och
Integration. Somalia ligger överst i listan av ”Failed states index”, ländernas
värstinglista över kollapsade stater. Inte förvånande toppas listan av 5 länder
i eller i närheten av Sahel–regionen; Somalia, Congo D.R., Sudan, Syd-Sudan,
Tchad. En framväxande öken i kollisionskurs med växande befolkningar kan inte
leda till annat än politisk kollaps. Och även piratverksamheten ute vid den
somaliska kusten är i högsta grad miljöbetingad. De lokala fiskarna som tidigare
fiskat i ett av världens fiskrikaste vatten har blivit utkonkurrerade av stora
internationella fiskeflottor som dammsugit havet på dess skatter. Och i vågskvalpet
av en kollapsad stat och med inga fiskar kvar att fånga lämnas de små lokala
fiskebåtarna med få andra möjligheter till utkomst än att försöka fånga de
stora skeppen istället.
Kanske inte helt ologiskt, eller ens helt
omoraliskt.
Jag funderar på hur jag ska sluta detta
blogg-inlägg. Med att berätta att jag vevar upp rutan och åker ner till byn och
köper billig invandrarmat för att stoppa min hunger?
Eller genom att berätta om avskedet från mina
nya romska vänner i skogen, glädjen i mötet och känslan av gemenskap och delad
väg allt annat till trots?
Det känns som det inte går att berätta slutet
på historien för den är inte skriven än. Manuset är under konstruktion. Vi
väljer alla hur det ska gå till slut. Och – det finns bara en som kan skriva
manuset i ditt liv – du själv! Och samtidigt är det det enda manuset som
existerar och någonsin har existerat.

Vi kan bestämma om det blir happy ending här
och nu. Den möjligheten har vi, ja faktiskt – vi har inget annat val.


Leave a Reply


1 * = 3

|

Nyhetsbrev

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress nedan och klicka på Prenumerera!