Blogg

Mundekulla musik festival


 

Så är vi då här i Mundekullas famn. Varje
morgon börjar med en cirkeldans på gräsmattan. Vilket underbart sätt att börja
dagen på!
En morgon sjöng vi Annes nya låt:
I am beautiful just the way I am.
You are beautiful just the way you are.
Shining like a star,
we are here to be who we truly are.
We are beautiful just the way we are.

Och vi dansade och såg vår skönhet.

Precis sådana vi är.



Det är underbart för en vandringsman från de långa,

raka vägarna att få vila i en cirkeldans. Det är att komma

hem.Mötet är vandrarens belöning, gemenskapen hans mål, tilliten hans stav.

Vi avslutade festivalen med att summera upp den i en ny sång som skrevs där och då av oss alla med Sadhusom en dansande dervisch i mitten.Orden föddes i stunden:

“Tillitens tid är här. Vilken underbar atmosfär! Vi vill alltid leva så här”. 



Men uppbrottet var oundvikligt. Vår underbara pianist Rickard Åströms taxi anlände medan vi sjöng. Rickard packade ihop sitt piano och drog men sången steg och svängde, steg och svällde med förnyad tillit mot Mundekullas himmel. Alla jublade med och snurrade likt stjärnor runt i galaxen.

Fråga mig inte hur sången lät. Det var där och då, men underbar var den. Idag är en ny dag, en vandringsdag. Jag och Peter drar på oss skorna och vandrar vidare längs de långa vägarna igen, men med hjärtat fullt av kärleksfulla möten.
Inte lång väg kvar. Och ändå är vi redan hemma. I mötet är vi framme.
Jag får ofta frågan om hur långt eller länge jag gått. Jag ser mer och mer ut som ett frågetecken.
- Jag har vandrat så här långt [måttar med fingrarna] och det har tagit så här lång tid [knäpper med dem].
Kilometer och timmar känns väldigt relativa för att inte säga ointressanta.
Men närvaron i steget på stigen betyder däremot allt. Där möter man allt det verkliga. Det som inte kan infogas i kilometer eller timmar. Men som varar längre än någon väg eller sommar.
Det kan heller inte formuleras i ord. Trots våra ständiga försök.
Men vi kan vandra det. Vi kan sjunga det, som vi gjorde i cirkeln i Mundekulla där orden och dansen landade:


Dansa med oss för vägen är lång

Dansa med oss för nuet är kort


Skälvande själ finner
sin väg  
sin själsväg

Vindlande väg vinner sin själ

sin vägsjäl

 



Dansa med oss för vägen är lång
Dansa med oss för nuet är kort

The Heart Lake – where the beauty of Sky is reflected

Hjärtsjön – där himmelens skönhet speglas

 

Barnet och hästen

Jag älskar den här statyn. Den står på Arkeologiska Muséet i Aten. Blev väldigt berörd av den när jag såg den där i unga år  och något decennium senare kom texten nedan helt spontant. Har dock inte gjort kopplingen mellan statyn och texten förrän nu.
Och kanske finns det även en koppling mellan text och bild och frågan jag ofta får: Vad är syftet med vandringen? Varje gång kommer det upp ett nytt svar. Kanske den här lilla storyn är ett möjligt svar: Det finns i alla fall många andra.




En häst kommer ridande i galopp, i goppeti, goppeti, gopp! 
  På dess rygg sitter ett litet barn. Vinden och solen leker i barnets blonda kalufs, goppeti, goppeti, gopp!
  En sån stor häst – och ett så litet barn!
  Men hästen trivs med den lätta bördan på ryggen och barnet trivs med de stora, starka benen under sig. Goppeti, goppeti, gopp!
  Vart skall de rida? De rider inte till någonstans. De rider för rittens egen skull, för glädjen att känna benens kraft mot vägens damm och vindens lek i man och hår. 
  Det barnet som leker så besitter en stor styrka, det barnet som lever och leker i nuets vind fördubblar sina bens antal och mångdubblar deras styrka. Goppeti, goppeti, gopp!
  Men bör inte barnet ha ett mål, en mening med sin färd, ett hem att återkomma till? 
  Vägen är målet, ritten är meningen och solens milda strålar är barnets hem. Goppeti, goppeti, gopp!
  Färdas så, du barn, genom livet! Din trogne springare skall alltid visa sig villig att föra dig dit du vill fast du inte visste vart när färden började. Goppeti, goppeti, gopp!
  Och plötsligt fäller din springare ut sina vingar och lyfter dig högt över vägens damm och vägnätets begränsningar. 
  I det sanna barnets värld finns verkligheten, ty där finns inga begränsningar. 
  I det sanna barnets värld kan hästar flyga!
  Goppeti, goppeti, hopp!

|

Nyhetsbrev

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress nedan och klicka på Prenumerera!