Det är seminariedagar på Mundekulla på tema
”Existens”. Vi sitter under träden i ponnyhagen i en cirkel och lyssnar och pratar.
Första dagen var det Sadhu från Indien och Papis från Senegal som berättade om sina
livs-resor utifrån den religiösa miljö de växte upp i. Sadhus farfar var
brahmin (hinduisk präst) och han följde som barn med honom för att be vid
templet fyra gånger per dag. Och Papis som kommer från en muslimsk släkt växte
upp med bönestunder i moské fem gånger per dag. Trots att deras liv på två
olika kontinenter med två olika religioner varit så totalt olika så slås man
ändå av likheten i deras berättelser. De är fast förankrade i sina traditioner
och de bär dem fortfarande med tacksamhet och stolthet. Men de har båda gått
vidare och sökt sin egen väg från en värld som dominerats av religiös
konformitet och stundom bigotteri. De har vandrat vidare mot sin egen sanning
som också visar sig vara andras.

Det märkliga är ändå inte att deras historier sammanfaller så mycket som
att jag och vi alla andra i cirkeln också kände igen oss så mycket och så väl.

Mundekullas fönster med de tolv ekrarna.

I den svenska sommarhagen möts vi i cirkeln
och Mundekullas vagnshjul på loftet bakom oss får en förnyad relevans. Vi
kommer från olika håll men söker oss mot ett gemensamt centrum. Och vi ler
igenkännande när vi ser varandra och hör historierna från andra sidan av
ringen. Vi är en massa syskon som tycker om varann.

I sången och dansen finner vi varandra utan
några som helst problem. Där finns inga hinder, bara nyfikenhet. Orden kan vara
svårare, de kan missförstås. Sadhu förklarar hinduismens alla säregna begrepp
för oss nordbor, han pratar om transformation av energier och chakran, han
pratar om yoga och tantra. Trots en stor vilja att förstå och ett lyhört
lyssnande faller nog somt på stenig jord för några av oss åhörare.

På kvällen vandrar vi tillsammans från Mundekulla till Långasjö för att ha en konsert. När vi går sida vid sida så
blir orden inga stötestenar, utan bara bekräftelser på att vi är på samma väg. Sadhu
går vid min sida och vi har tid att prata om våra respektive historier som barn
i en lång tradition av präster. Jag känner på ett märkligt sätt igen mig i hans
story. Som om våra bakgrunder gör det lättare för oss att förstå varandra bättre
än vad andra oss betydligt mer närstående skulle kunna förstå. Och samtidigt
har vi så mycket att lära oss av varandras olikheter.

Det blir en sällhetens och sällsamhetens konsert
i Långasjö. Vi sjunger nere vid näckrossjön för en skara människor som kommit
ut i den väna sommarkvällen. Solen förgyller sjöns sammetsmjuka yta. Himlen
målas i djärv pastell. Det är så stilla, så perfekt, så gudomligt.

Men för en ambitiös körledare är upplägget
långt ifrån idealiskt. Vi ska ha konsert med ett gäng nervösa amatör-sångare
första kvällen vi träffas utan att ha haft möjlighet att titta på materialet
innan. Jag har försökt att hantera mina egna demoner genom att hävda att det
inte är konsert utan nån slags ”sång-kväll”, men konsert är det likafullt. Vi
hinner köra igenom sångerna litet under dagen och Sadhu är med. Han har aldrig
sjungit förut tidigare i sitt liv berättar han, och när jag hör hans försök att
hänga med i de afrikanska sångerna förstår jag att han pratar sanning. För att
inte prata om de svenska folkvisorna! Släng in vilken normalsvensk som helst i
en konsert med traditionella indiska ragor första kvällen han är i Indien och…
ja, jag tror du fattar… Och så litet kräsen och finsmakad publik på det och du
har ju ingredienserna för en riktigt härlig komedi. Bara med det lilla
förbehållet att det är inte meningen att vi ska göra någon komedi den här
gången…

Men när det tidigt i konserten är dags för att
sjunga ”Det blir ingen himmel förrän alla är där” på den gamla Rättviks-melodin
händer något underbart. Kören låter förvånansvärt bra. Och framförallt är det
en stämning och kärlek som flödar ur kören som förlåter allt annat vad gäller
stämningen i den mer snäva musikaliska bemärkelsen. Publiken myser i
kvällsljuset. Vad är det som händer?

Då får jag se Sadhu stå mitt i kören med
slutna ögon och det mest saliga leende jag tror jag har skådat på mänskliga
läppar. Han vaggar med i musiken med händerna över bröstet i någon slags
yogaposition. ”I just concentrated to transform the energy”, säger han efteråt.

”And it worked!” kunde jag bara konstatera. Fråga
mig inte hur – men funkade, det gjorde det!

Sadhu

Hur många gånger har jag inte sagt till mina
körsångare att det viktiga är ju inte sången utan den vackra tanken bakom? Om
vi sjunger en sång om nåd krampaktigt då kan vi hellre vara tysta. Men om vi
står i flödet behöver vi inte ens sjunga – då uttrycker vi det sången vill
förmedla! Och alla känner det. Intuitivt och hjärtevarmt! Och så står Sadhu
mitt i den svenskaste av svenska köridyller och visar oss alla, inklusive mig
själv, vad jag menade! Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Vi skrattade varmt och gott efter konserten
när vi gick hem genom småländska kohagar i de sista kvällsstrålarna. Till och
med korna och katterna kom springande efter oss och ville vara i vår närhet. Vi
behövde inte ens sjunga för dem, de kände den nådefulla, väna sommar-energin
som strålade från oss, med Sadhu i vår mitt, när vi gick hem glada från
konserten.

Mundekulla Moon at arrival from concert.

Dagen efteråt var det Ulla, präst i svenska
kyrkan och Luigi, mayaindian som skulle berätta om sin tro och tradition, och de
stigar de vandrat för att komma dit där de är.

Jag ska väl erkänna att av alla berättelser i
cirkeln var det nog Ullas som jag hade minst förväntningar inför innan. Jag
tyckte väl att jag kände till den traditionen väl redan. Så jag satte mig bakom
Sadhu och simultantolkade i hans öra, och fick då också uppleva Ullas
livs-berättelse från hans perspektiv och med hans små instoppade kommentarer
och interjektioner. Och efter ett antal ”wonderful” och ”amazing” inför Ullas
berättelse tyckte även jag att detta är ju en fantastisk story.

Sadhu, med generationer av brahminer bland förfäderna, sa efteråt med ivrigt glittrande ögon och fullständigt seriös: ”I
think the Jesus-energy is what has been the most important influence in my
life.” [Jag tror Jesus-energin har varit det viktigaste inflytandet i mitt
liv.]

Och jag, från en nästan lika lång rad av lutherska
präster svarade att det här med hinduism är ju någonting oerhört spännande. 

Jag kände, helt seriöst, hur alla
mina chakran snurrade instämmande och jublande med i pur glädje.

Upplysningen…? OK, litet mer kan man hoppas att man förstått om sig själv, men det finns nog en hel del
rum som fortfarande väntar på att bli upplysta…

Kärleken väver sin väv, reder sin väg, bygger sina broar, förbinder allt och alla ty kärleken är alltings gemensamma nämnare;
det största i det minsta. Benämn allting vid dess rätta namn och du finner din släktskap med allt skapat tillika med Skaparen själv ty alltings namn är