Nomaden…

I veckans nummer av Science Magazine finns en rapport om mötet mellan stenålderns samlare-jägare och de  nyanlända jordbrukarna i Europa.

DNA-tester på gamla stenåldersskelett visar att jordbruket inte spreds som en idé från människa till människa utan att den förts med invandrande bönder söderifrån, från ursprunget i Mellanöstern för ca 10.000 år sen tills den anlände till Norden för ca 6000 år sen. Bönderna levde sida vid sida med samlare/jägare i tusentals år innan en assimilering långsamt skedde och de två levnadssätten och folken blev ett. Men ännu idag finns det mer “jägare-samlare-gener” ju längre norrut i Europa man kommer och mer “bonde-gener” söderut.

Vi råkar nu också befinna oss i områden med både samisk och “norsk” befolkning. Vi har en sameby på var sida om oss där jag skriver från Kirkvollen i Tydal. Vi lever fortfarande i en tid där dessa livsstilar löper parallellt!

Men man behöver inte vara same för att bära ett stråk av en nomadiserande livsstil eller gen här i Norden.

Jag själv är djupt präglad av – och tacksam för – en barndom med upplevelser av fäboddriften hemma i Dalarna. Jag tycker det är lätt att se en potentiell utlöpare även till den kulturformen; Våra förfäder jägarna följde vildrenarna och uroxen i sina årliga vandringar, samerna följer den halvdomesticerade renen och fäbodbrukarna den tama kon, men i alla tre fallen handlar det om att följa djuren i årstidsbundna migrationer mellan sommarbeten i bergen och vintervistelse i lägre liggande områden.

Vi nordbor är ju alla präglade av detta och fortsätter att uttrycka dessa mönster i våra dagliga liv. Det sitter alltså i generna, enligt rapporten… När vi varit ute och vandrat nu har vi ofta bott på uråldriga gårdar med två bostadshus. Det ena, undantaget, har varit för den äldre generationen, bestefar och bestemor, eller så har man använt den som sommarhus och flyttat över gårdstunet vår och höst. I Hälsinglands stora gårdar är detta inte ovanligt än idag. Norrmannens relation till sin hytte och svensken till sin sommarstuga bär definitivt drag av gamla och djupa historiska kulturmönster.

Det här är ju en stor nationell skatt som behöver ses och ständigt vårdas för att fortsätta att ge avkastning. Allemansrätten, inte i form av en lagtext utan som en gemensam värdegrund, är ett drag i vår kultur som vi kan vara tacksamma över och som vi behöver värna om och stolt föra vidare till nya generationer av svenskar.

När inlandsisen smälte följde de vilda djuren efter till jungfruliga betesmarker och hack i häl med dem kom jägarna. Först därefter kom bönderna invandrande och la grunden för den näring som varit huvudnäring i våra länder fram till i våra dagar. Det var ett möte med de redan anlända jägarna/samlarna som kanske inte alltid var konfliktfritt men som än idag löper som korsbefruktade  spår i vår kultur.

Idag invandrar nya generationer som, i likhet med både jägare och bönder före dem, söker ett land att leva i. I mötet med dem uppstår något nytt och livskraftigt, näringsrikt och vackert, någonting vi alla kan känna delaktighet i och vara stolta över. Mötet med “dem” blir ett möte med “oss”.

Som slutkläm vill jag dela med mig av en “Buffärdsmarsch”, en gammal Malungs-låt som sjöngs när man “buffrade”, drog upp med kreaturen till fäbodarna om vårarna. Den har fått ny text och ett nytt arrangemang men det är en sång med urgamla rötter skulle man kunna säga.

Där finns spår av jägare som trampar in i jungfruliga våtmarker där isen just släppt sitt mång-tusenåriga grepp.