The Path

På g igen

Anders — Thu, 17 May 2012 06:04:19 +0000

Har varit i civilisationen i vad som känns som evigheter.

I natt blev det natt-tåg upp till Östersund och sen ska jag leta rätt på den tuva 5,8 km söder om Tännäs där jag lämnade “The path” innan jag gjorde mitt lilla avbrott.

Staven i Östersunds väntsal.

Jag var för ovanlighetens skull rätt glad för en tågförsening denna gången. När jag insåg att det skulle bli tight med tid att packa plingade det till i fickan och SJ meddelade att tåget skulle köras fram två timmar senare än tidtabell. Bra med ett serviceföretag som är lyhört för sina kunders behov tänkte jag…

Sen blir det apostlahästarna igen. Den här gången ensam över resans mest “ociviliserade” passage. Mellan Funäsdalen och Särna är det 12 mil utan pressbyråkiosk och annat som ett nödtorftigt liv lär kräva.

Fastän något av det roligaste hittills har varit alla fina samtal på vägen ser jag ändå fram emot den här etappen kanske just på grund av att det är långt mellan stugorna.

Men hade jag velat se varg skulle jag tydligen ha stannat i Floda. Igår berättade Jennifer upphetsat att hon sett en varg i strålkastarna springa över vägen hemma vid Mosselåkrarna i Dala-Floda. Chansen/risken (beroende på vilken sida av vargkramarstängslet man står) att få stöta på gråben i Härjedalen är nog betydligt mindre än hemma i Floda.

Ensam och ensam förresten, du läser ju det här och en del andra med. Det är väl det som är så fascinerande med den här tiden. Våra gamla koncept om tiden och rummet får sig sina välförtjänta törnar. Nu kan jag sitta ute i ödemarken och med solcellers och satelliters hjälp kommunicera med ord, toner och bilder med dig och med vem som än vill lyssna och se runt hela planeten.

Det är ju inget dåligt sällskap, ensam i tystnaden på stigen i orörd natur med hela bloggosfären som potentiell lyssnare.

Du får gärna kommunicera tillbaka. Tystnaden har sin tid, dialogen sin.

/AN

Grönt mellanspel

Anders — Sun, 13 May 2012 06:32:15 +0000

Vad är det som händer? Plötsligt är man omgärdad av grannlåt från gärdsmyg och svarthätta, magnoliorna och ramslöken blommar vid blodboken och tallarna är inslagna i murgröna???

Nej jag hallucinerar inte – jag har plötsligt och lustigt landat i Visby för att göra en Sång & Gång här under Gotlands kyrkvecka. I början kunde jag inte ta in allt det gröna – det kom för plötsligt, det var för mycket. Som en framtidsdröm man vaknar upp i, men som man obönhörligen måste lämna. Men den kan ändå tjäna som en inspiration för den fortsatta vandringen. Om några dar är jag tillbaka i Härjedalens sköna karghet och vandrar oförtrutet vidare mot den annalkande vår och de sångare (både med och utan vingar) som jag redan fått en försmak av här. Mora och vårt miljöevent väntar. Det kommer att bli underbart med fantastiska föreläsningar, konserter och vandringar. Kom med i flödet! Hitta ditt eget flöde genom att ta del av de andras!

Join the path!

/AN

Sverige, sista mjölkbryggans land…?

Anders — Mon, 07 May 2012 23:12:56 +0000

Jag har nu kommit över gränsen.

Jag reagerar på att jag reagerar så litet. Samma berg, samma frusna sjöar. Från en gångares perspektiv så förändras egentligen ingenting vid gränsen.
Jag reagerar betydligt mer när jag går över trädgränsen än när jag går över nationsgränsen. När jag byter biotop händer det något i min kropp. Olika strängar slås an i min själ i olika miljöer. När jag går över trädgränsen får min själ vingar och lyfter. När jag kommer ner i skogen igen landar jag i en känsla av tillhörighet.
Men när jag vandrar över en gräns gjord av människor och där enda skillnaden är färgen på vägmarkeringarna händer inte lika mycket.

Visst, jag älskar mitt land. Men efter att ha varit ute i naturen i dryga två veckor så känns det som om min tillhörighet är det “skogsland” som finns på bägge sidor av nationsgränsen snarare än den nation som råkar stå i passet.

Men ser man bortom naturen och tittar på kulturen, så finns det skillnader.

Några av de sista husen jag såg i Norge var de stora och välhållna bondgårdarna alldeles under trädgränsen.

Hittills har jag inte sett någon bondgård i Sverige, däremot mötte mig “Sveriges sista mjölkbrygga” i Tännäs kyrkby, invid Sveriges högst belägna kyrka.

Är bonden precis som jägaren/samlaren på väg att bli en historisk “arketyp” i vårt land?

/AN

Norge, bondens land.

Anders — Mon, 07 May 2012 06:29:10 +0000

Den här bilden är tagen i Vauldalen, bara någon km in på norska sidan om gränsen. Där kan man hitta välhållna och till synes välmående bondgårdar hela vägen upp mot trädgränsen. Norge håller högt att hela landet och hela landsbygden ska leva och ger stöd till småbrukare. Hur långt behöver jag vandra på svenska sidan för att hitta en liknande gård? 200 km? 300 km?

Trots att 42% av EU:s budget går till jordbruk och landsbygdsutveckling så finns det inga motsvarande jordbruk på svenska sidan gränsen. Det gör en väldig skillnad i landskapet man vandrar igenom. Djur och människor kan överleva här trots karga förhållanden. Och landskapet hålls levande och öppet. Det skapar en skönhet och balans både i landskapets geografi och i nationens demografi.

Ett av många småbruken är Kirkvollen i Tydal. Gården har gått från far till son sen början av 1800-talet. Ingebrikt Kirkvold driver ett ekologiskt småbruk, Hilde är miljöansvarig i den lilla kommunen (800 invånare) men vid sidan om hyr hon ut ett av husen på gården som ligger alldeles invid pilgrimsleden. Stort tack till er för värdskap, vänskap och service!

Hanna ser ett lamm födas. Lammet har precis landat!

Hanna med sin favorithäst.

/AN

Norge, vandrarens land

Anders — Mon, 07 May 2012 06:28:50 +0000

Passet över Skanderna.

Norge är till för vandraren, som foten passar i skon. Det erbjuder de stora vidderna, de långa perspektiven. Det är ett landskap som fostrat äventyrare och upptäcksresande, det hyser ett folk tvångsmässigt beroende av naturen mer än till och med svenskarna. När jag tittar tillbaka över Skanderna kan jag bara säga: Ja, vi elsker dette landet! Ha det!

Hoppas vi ses snart igen!

Jag har fått sällskap av familjen! Så underbart att kunna dela en bit av vägen! En sån glädje!

/AN

1 maj

Anders — Wed, 02 May 2012 08:59:24 +0000

Hade en fantastisk dag igår. Gick längre än någon dag tidigare. Och högre.

Helt vindstilla, molnfritt, varmt. Blått och gult och vitt. Förutom några norska flaggor som vajade utanför hytterna på första maj.

Höjdpunkten är nådd, vatten-delaren passerad. Nu bär det som sagt nerför i princip till Jönköping där vi ska upp i Sydsvenska höglandet.

Fjället visade sin absolut mest älskvärda sida igår. Den har andra. För 293 år sen retirerade en svensk armé över gränsen här i närheten. 3000 soldater blev kvar i stormen uppe på fjället och hela den svenska stormaktsdrömmen gick upp i snörök. Men i går omfamnade fjällen en ensam svensk vandrare med skönhet och ljuvlighet.

/AN
Svensk karolin vid muséet i Tydal

Toppen

Anders — Tue, 01 May 2012 10:25:01 +0000

Står ensam på högsta punkten – allt är stilla så när som på en melankolisk rödvinge i dvärgbjörkarna. 10 dagars uppförsbacke – med studs i steget, sensitivitet i samtalet och skönhet i sången - vänder till en 4 månaders nerförsbacke…
I stillheten, som precis nu revs av en ripas ramsa, öppnar sig vyerna, ser man klart. Den här stunden tar jag med mig ner i dalarna…

Nomaden och bonden

Anders — Sun, 29 Apr 2012 05:36:34 +0000

Nomaden…

I veckans nummer av Science Magazine finns en rapport om mötet mellan stenålderns samlare-jägare och de nyanlända jordbrukarna i Europa.

DNA-tester på gamla stenåldersskelett visar att jordbruket inte spreds som en idé från människa till människa utan att den förts med invandrande bönder söderifrån, från ursprunget i Mellanöstern för ca 10.000 år sen tills den anlände till Norden för ca 6000 år sen. Bönderna levde sida vid sida med samlare/jägare i tusentals år innan en assimilering långsamt skedde och de två levnadssätten och folken blev ett. Men ännu idag finns det mer “jägare-samlare-gener” ju längre norrut i Europa man kommer och mer “bonde-gener” söderut.

När man är ute och vandrar som vi är kan man ju inte låta bli att känna sympati och släktskap med nomaden i sig. Och känna att vi varit jägare/samlare så mycket längre än bönder. Men det är heller inte förvånande att lära sig att det fortfarande finns mer jägar-samlar DNA i norra än i södra Europa.

Vi råkar nu också befinna oss i områden med både samisk och “norsk” befolkning. Vi har en sameby på var sida om oss där jag skriver från Kirkvollen i Tydal. Vi lever fortfarande i en tid där dessa livsstilar löper parallellt!

Men man behöver inte vara same för att bära ett stråk av en nomadiserande livsstil eller gen här i Norden.

Jag själv är djupt präglad av – och tacksam för – en barndom med upplevelser av fäboddriften hemma i Dalarna. Jag tycker det är lätt att se en potentiell utlöpare även till den kulturformen; Våra förfäder jägarna följde vildrenarna och uroxen i sina årliga vandringar, samerna följer den halvdomesticerade renen och fäbodbrukarna den tama kon, men i alla tre fallen handlar det om att följa djuren i årstidsbundna migrationer mellan sommarbeten i bergen och vintervistelse i lägre liggande områden.

Vi nordbor är ju alla präglade av detta och fortsätter att uttrycka dessa mönster i våra dagliga liv. Det sitter alltså i generna, enligt rapporten… När vi varit ute och vandrat nu har vi ofta bott på uråldriga gårdar med två bostadshus. Det ena, undantaget, har varit för den äldre generationen, bestefar och bestemor, eller så har man använt den som sommarhus och flyttat över gårdstunet vår och höst. I Hälsinglands stora gårdar är detta inte ovanligt än idag. Norrmannens relation till sin hytte och svensken till sin sommarstuga bär definitivt drag av gamla och djupa historiska kulturmönster.

Det här är ju en stor nationell skatt som behöver ses och ständigt vårdas för att fortsätta att ge avkastning. Allemansrätten, inte i form av en lagtext utan som en gemensam värdegrund, är ett drag i vår kultur som vi kan vara tacksamma över och som vi behöver värna om och stolt föra vidare till nya generationer av svenskar.

När inlandsisen smälte följde de vilda djuren efter till jungfruliga betesmarker och hack i häl med dem kom jägarna. Först därefter kom bönderna invandrande och la grunden för den näring som varit huvudnäring i våra länder fram till i våra dagar. Det var ett möte med de redan anlända jägarna/samlarna som kanske inte alltid var konfliktfritt men som än idag löper som korsbefruktade spår i vår kultur.

Idag invandrar nya generationer som, i likhet med både jägare och bönder före dem, söker ett land att leva i. I mötet med dem uppstår något nytt och livskraftigt, näringsrikt och vackert, någonting vi alla kan känna delaktighet i och vara stolta över. Mötet med “dem” blir ett möte med “oss”.

Som slutkläm vill jag dela med mig av en “Buffärdsmarsch”, en gammal Malungs-låt som sjöngs när man “buffrade”, drog upp med kreaturen till fäbodarna om vårarna. Den har fått ny text och ett nytt arrangemang men det är en sång med urgamla rötter skulle man kunna säga.

Där finns spår av jägare som trampar in i jungfruliga våtmarker där isen just släppt sitt mång-tusenåriga grepp.

Lyssna till sången här.

Läs mera om sången här (på engelska)

…och bonden.

/AN

Nea

Anders — Fri, 27 Apr 2012 09:57:08 +0000

En underbar dag, vi följer elven Nea uppströms, fåglarna sjunger, endorfinerna dansar och vägen är vår…

On the road to Hell…?

Anders — Thu, 26 Apr 2012 14:19:13 +0000

April 26

En väg till hell…..?

Idag har jag en vilodag. Igår vandrade jag ensam och lät Peter vila, idag är det jag som vilar. Och vad gjorde jag på min vilodag? Jo, jag tog en promenad… Och kom till den här skylten. Jag fick lov att svänga höger, men jag måste tillstå att det här landet är himmelskt vackert vart man går.

Jag är tacksam över att min kropp svarar an hittills. Det här kunde verkligen bli en helvetes resa om kroppen inte ville följa med. Det har funnits varningstecken i både rygg och knän på sistone. Vår banprofil visar att vi når toppen under andra veckan och sen är det i princip 4 månaders nerförsbacke med ett litet undantag för Småland. Och det faktum att det fortfarande är snö i skogen gör att vi inte kan använda de små stigarna utan vi behöver för det mesta gå på asfalt. Människan har skapat asfalt men hon är inte skapad för asfalt. Det sätter sig i knäna…

Så att jag är ute och vandrar på min lediga dag är väl ett gott tecken. Jag är inte ute och cyklar.

“Hell is nowhere, heaven is now here!”

/AN