Jag har nu kommit över gränsen.

Jag reagerar på att jag reagerar så litet. Samma berg, samma frusna sjöar. Från en gångares perspektiv så  förändras egentligen ingenting vid gränsen.
Jag reagerar betydligt mer när jag går över trädgränsen än när jag går över nationsgränsen. När jag byter biotop händer det något i min kropp. Olika strängar slås an i min själ i olika miljöer. När jag går över trädgränsen får min själ vingar och lyfter. När jag kommer ner i skogen igen landar jag i en känsla av tillhörighet.
Men när jag vandrar över en gräns gjord av människor och där enda skillnaden är färgen på vägmarkeringarna händer inte lika mycket.

Men ser man bortom naturen och tittar på kulturen, så finns det skillnader.

Några av de sista husen jag såg i Norge var de stora och välhållna bondgårdarna alldeles under trädgränsen.

Hittills har jag inte sett någon bondgård i Sverige, däremot mötte mig “Sveriges sista mjölkbrygga” i Tännäs kyrkby, invid Sveriges högst belägna kyrka.

Är bonden precis som jägaren/samlaren på väg att bli en historisk “arketyp” i vårt land?