(Svenska) Det blir ingen himmel förrän alla är där
Midsommar har kommit och gått och vandringen har även nått en
geografisk mittpunkt. Närke. Slätten inramad av de blå bergen. Den urgamla
mötesplatsen.
 |
| Solnedgång midsommarafton i närheten av Rynninge, Västmanland |
Men innan jag kom dit firade jag midsommarafton med totempåls-resning medelst traktor hos Teatermaskinen i Riddarhyttan. Det är underbart att det finns mångfald i floran av firande. Men när traktor-bullret och ångorna lagt sig längtade jag nog ändå efter litet fiolspel och blomdoft.
Tidigare under dagen hade jag lagt ett par mil under fotsulorna i södra
Västmanland. Den enda majstång jag såg på hela dan var den i byn Rynninge. Och
det var nästan den enda byn jag passerade i ett jorbrukslandskap som ännu är helt
präglat av storskiftets bysprängning. Det kändes naturligt att midsommarstången
stod just där. Midsommar handlar om gemenskap. Precis som the Path, som nu
skickar sökarljuset in i nästa tema; Integration och möte.
Nästa stopp Örebro. Dagen vi skulle vandra till klosterruinerna
i Riseberga och invigningen av Munkastigen utfärdades en förstaklass-varning av
SMHI. Det skulle regna lika mycket den dagen som normalt på hela månaden, ynka 9
grader varmt och starka vindar. Ändå dyker 14 tappra medvandrare upp och börjar
vandra tillsammans. Den starka vinden har vi i ryggen och innanför
kapuschongerna föds en känsla av gemenskap och trotsig glädje i vår gemensamma
strävan. Snart börjar sångerna ånga fram och stämmor söker varandra. Du kan lyssna på några röster från vandringen här.
Och mitt i vandringen så får vi ett
himmelskt stopp på Granhammars Gård i Vintrosa. En ekologisk bondgård som har osttillverkning och
ett litet smycke till café som är värt ett besök även en
icke-ovädersdag. Det är nog första gången jag fått tårar i ögonen av att
äta något så överjordiskt gott.
 |
| Ostbiten, Granhammars gård. |
Och den vi sjunger mest är ”Det blir ingen himmel förrän alla är där”. Den
fyller oss med glädje och värme. Och när vi under blott 10 meter går mot vinden
och regnet, så inser vi hur lyckligt lottade vi är som har
haft den i ryggen hela tiden.
Men vi spolar fram (eller kanske spolas fram…?)
till konserten i Riseberga. Åter en av dessa minnesvärda konserter som man
behöver några dar efteråt för att förstå vad som egentligen hände. En
manifestation i tiden och rummet som berättar saker för oss som vi inte riktigt
visste innan. Fastän vi försökte planera dem. Det är därför vi har, och behöver, ceremonier, liturgi, och firande i största allmänhet, offentliga rum och öppna
mötesplatser. För att tyda tidens tecken, ge röst åt andan och gestalta nuet så
att vi själva kan se och förstå den och vandra bättre utrustade vidare mot
framtiden.
Allt detta förutsätter ett visst mått av
spontanitet. I en i övrigt god planering. Och det hade vi nu. STORT tack till
Sussi Rosendahl på Regionförbundet Örebro och Helena Rygne på Länstyrelsen! Helt
fantastiskt jobbat!
Och ni känner väl igen det här; många gånger när
man tvingas in i okända situationer så blir det allra bäst. Nu tog vi ett beslut
bara timmarna innan att vi får lov att skippa tanken på en utomhus-konsert i
den vackra amfieteatern i Riseberga. Finns det någon plan B? Nej, men det finns
ett bönhus i närheten….
Nu visade det sig inte vara vilket bönhus som
helst. Ett av Sveriges äldsta, byggt 1855 och K-klassat; en vagga till hela den
framväxande frikyrkorörelsen och både EFS och Missionsförbundet hämtar sina
första källsprång härifrån. Godsägare Olof Gabriel Hedengren, en framtidens man
som startade landets första lantbruksskola här, lät bygga bönhuset efter en
personlig tragedi; han förlorade 4 barn i difteri under ett halvår och med den
erfarenheten som fond växte bönhuset och en ny rörelse fram, Risebergarörelsen.
På gården fanns redan ruinerna efter Riseberga kloster som varit ett nationellt
andligt center sedan tidig medeltid, skänkt till cistercienserna av Birger
Brosa, en av historiens tidigare doldisar som fått en helt ny publik profil i
och med Arn-böckerna.
 |
| “Denna staven den ska vandra”
Foto: Björn Palmqvist NA |
resa som innefattade mycket: en resa genom svensk kyrko- och kulturhistoria på ca 100 meter.
 |
| Folket följer staven till Riseberga bönhus. |
tror både cistercienser eller ”risebergare” skulle ha känt sig hemma i. Nej,
jag fraserar om det; “kände sig hemma
i” borde det vara. Så nära och påtaglig var historien.
Alla var där: där fanns ”representanter” från både
klostertiden och bönhustiden och vi sjöng sånger från bägge epokerna. Men där
fanns också en geografisk spridning med sydafrikaner och peruaner bland
vandrarna och även representerade i musiken. Och så alla de organisationer och
gemenskaper som låg bakom; Länstyrelse och kommuner, kyrkor och byalag,
intresseföreningar och naturskyddsföreningar. Alla var där.
Och så sjöng vi tillsammans den nya sången vi
gnolat på i regnet: Det blir ingen himmel
förrän alla är där.
 |
| Kören i Riseberga bönhus |
varsamt min kristen, giv akt på din gång.
är smal och den porten är trång
till livet och de äro få
den finna och vilja den gå.
gånger tidigare i Riseberga med stor innerlighet, och det finns ju ingen mening med att kokettera över detta nu.
ställs i nya sammanhang behöver vi omformulera våra gamla psalmer och
trosbekännelser. När kristen exklusivitet används som ett vulgärargument i
nationella och rasistiska kretsar behöver vi tänka om, men inte bara av den
anledningen. Vi lever i en ny tid där det enda som inte är oföränderligt är
föränderligheten och förändring enda sättet att vara trogen traditionen. Det måste också speglas i våra sånger.
kunna sjunga med i psalmistens mång-tusenåriga uppmaning ”Sjung en ny sång till
Herren”, behöver vi sjunga något annat…
Men det finns mycket av den gamla tanken kvar i traditionellt tankegods
och strukturer vilket garanterar tomma bänkar i kyrkorna.
lyssnade till “Gå varsamt”, och vi viskade till varandra:
där kan det ju bara inte vara…
den trånga porten måste ju vara insikten att
alla kommer hem.
Precis, och de äro kanske få som insett detta…
förståelse av de gamla bilderna.
akt på din gång.
porten är trång.
vi nu bär:
 |
| Nunnorna med staven. |
Det blir ingen himmel förrän
alla är där.
ljuset i dig.
nedvärdera sig.
evighet här.
alla är där.
vi bråkar och slåss
mera än oss”
vi lär:
alla är där.
vägar och stråk.
all världens språk
ljuset vi är;
alla är där.
alla är här!
tid och rum. Och rätt igenom förenings-Närke.
länstyrelsen och regionförbundet med hjälp av intresserade från intressegrupper
kring vandringslederna. Det fanns säkert 5-6 präster med i mötet också och jag
fick ta emot deras tacksamhet efteråt.
befrielse för alla på båda sidor om våra imaginära demarkations-linjer när gräns-posteringarna
faller.
delaktiga i den.
 |
| “Nunnorna” vandrar vidare över Närkeslätten med staven.
Från 1100-talets klosterruin via 1800-talets bönhus mot framtiden! |
Leave a Reply
| 