Så står jag på min resa…

Med en mycket dubbel känsla av både sorg och glädje drar jag iväg från det kända till det okända. Kysser sovande barn och förstående men prövad hustru och drar iväg. Ska vandra en vecka från Trondheim till svenska gränsen, där familjen ska sluta upp igen. Om allt går som det ska, och hängslen och knän håller, så kommer jag till och från denna sommar att vandra mot framtiden.

Projektet ”the Path” är en ”sång-vandring” med början i Trondheim i april och slut i Köpenhamn i september. Under resan genom tre länder och tre årstider, (snudd på fyra, uppe i bergen en bit från Trondheim är det fortfarande massor av snö på stigarna…) kommer vi att avverka tre teman; Miljö, Integration och eXistens; MIX.  I gång, samtal och sång spanar vi efter framtiden.

Vad är syftet frågar journalisten i telefon. ”Gemenskap och glädje” svarar jag. Så enkelt är det. Ibland när jag är på det humöret har jag förstås svarat att det kan man ju inte veta förrän man är framme. Man vandrar för att ta reda på varför man vandrar. Och det ligger en hel del i det svaret också. Vägen är målet.

Men jag har redan gjort en bekantskap som jag tror kommer att utvecklas till en riktigt god vänskap. Den stod och väntade i ladan hemma på Klockargården i Dala-Floda. Har stått där sen sista barnet kröp ur barnvagnen för sista gången. Jag letade egentligen efter något annat dagen innan avfärd men fann en något rostig men fullt funktionell ”Brio” barnvagns-ram. Där står du min vän tänkte jag, tog fram den, torkade av spindelnäten och smörjde upp hjulen.

Redan på första etappen från Stockholmslägenheten till Arlanda insåg jag vilken vän detta är. Hjulet är förvisso redan uppfunnet, och detta för rätt länge sen, men ännu lär vi oss människor nya användningsområden och inser hur genialiskt det är. Man ser aldrig en människa bära en resväska längre. Kommer vi att se människor knata i skogen med tunga ryggsäckar i framtiden? Efter att ha träffat Brio i ladan är jag inte så säker längre. Så oändligt mycket energi man sparar genom att kunna skjuta sina 12 kg packning eller vad det nu är med ett finger. Det kanske inte går lika lätt i skogen men det återstår att se.

Jag kan inte låta bli att tänka på min vandringskamrat Peters fönster i Mundekulla kursgård i Småland dit vi kommer intågande i augusti för att ha kurs på temat Existens. Fönstret är gjort av ett gammalt vagnshjul där de 12 ekrarna symboliserar människans olika religioner som ekrar mot ett och samma nav. I centrum finns sanningen. Dit är vi alla på väg fast vi alla kommer från helt olika håll. I mitten möts vi och ser vår enhet. När några ekrar vill vara längre och viktigare än andra blir det en skakig resa för mänskligheten. Vilken mjuk resa vi skulle få om vi jämnade ut ojämnheterna och ojämlikheterna och alla ekrarna respekterade varandra och ödmjukt tjänade sitt syfte!

Det är en väldig skillnad – som skillnaden att bära sin börda på ryggen eller rulla fram den ”con Brio” – with Spirit!

I steget, Anders