Minnen är till för att förstå nuet bättre, endast därför känns det meningsfullt med en liten tillbakablick.  

Första minnesbilden: Massajerna vid Stångtjärn, men det är inte bara en bild, det är mycket ljud också, och doft och känsla…

De ståtliga massaj-männen sjunger och dansar i en cirkel vända inåt, och vi andra står tätt, tätt runt om. Trycker oss mot, vill vara delaktiga, förstå och känna den afrikanska magin som på något sätt bubblar fram från cirkelns mitt. Intensiteten i sången och de rytmiska hoppen växer och trans-dansen går mot ett klimax. De atletiska männens hårslingor, inbakade med kodynga, slår mot mitt ansikte ibland när de hoppar; en doft av afrikansk jord, en konkret känsla av Afrikas mystik mot min kind. Som om jag aldrig varit så nära Afrika ens i Afrika… En känsla av att vara ett, inte bara med Afrika utan med det mest ursprungligt mänskliga, det mest genuina i mig själv! Jag tappar orienteringen litet. Det snurrar. Var är jag?

Jag är hemma [uttalat på klingande dalmål] i en svensk skog, mer hemma än någonsin!

Eller när vi 1994 under Sång i Dalgång vandrade till FFF med start i Malung 18 dagar och 23 mil tidigare (vi tog vägen via Musik vid Siljan…). Sista etappen åker vi båt från Stora Tuna. När vi kommer iland vid Slussen i Falun utbryter en spontan och extatisk dans på kajkanten i glädje över att vara framme vid målet. Sen går vi in till centrum och efter alla dar i naturen känns det som husen tornar upp sig omkring oss. Nästan litet hotande och väldigt alienerande. Men musiken och de öppna glada människorna vi möter för oss fram mellan husväggarna till parken där vi sång-gångare kraschar i en stor hög, fulla av separationsångest. Länge! Till slut sätter vi oss upp och öppnar oss litet försiktigt mot hela härligheten som omsluter oss och väller emot oss. Musik från alla världens hörn, från alla världens hjärtan! Vi är där, vi är redo, vi reser oss och börjar sjunga och dansa igen…

Eller när… Nej, det räcker ändå inte med att plocka nog så många enskilda ”peak-experiences” från FFF för att göra upplevelsen rättvisa. Det var som om musiken tog oss in i en ny världsuppfattning. Förberedde vad som skulle komma. Plötsligt blev världen både så otroligt stor och så väldigt liten samtidigt. En sådan mångfald och en sådan enhet! En sådan gemenskap på grund av all brokighet. Som ett musikaliskt Google Earth; så enormt många underbara detaljer och ändå på nåt sätt förståeligt och överblickbart. FFF föregrep det som senare skulle komma rent tekniskt; ”e litta kula” som det intellektuellt gick att greppa och förstå bättre för den var så lätt att ta in emotionellt i sitt hjärta, så lätt att älska.

Och det är just vad denna nya tid erbjuder, både vad gäller möjligheter och utmaningar. Världen har blivit så liten, kommit så nära. Och saknar vi ett språk att förstå detta på, ett sätt att greppa härligheten på så blir den istället hotande och invaderande. Invandrarna blir invaderarna i infödingarnas ögon utan det språket, och barbarer i deras öron. [Barbar  = ursprungligen ett ljudhärmande ord som betecknade någon man inte förstod, jmf bla-bla, babbla. Den man inte förstår får lätt den överförda betydelsen av någon som man uppfattar som våldsam, barbarisk.] Men har vi det språket, kan vi knäcka koderna, så öppnar sig en skönhet och en storhet som är så hisnande så den kan vara svår att ta emot bara därför.

Kulturen i alla dess oändliga skepnader och uttryck är det språket. Per definition. Det språket är kulturen. Vi står inför ett avgrundsval: lära oss prata det språket med varandra och se vår gemensamma skönhet och hitta vår inre och yttre harmoni. Eller stänga våra fönsterluckor och som individer och samhälle skrumpna och degenerera till futtighet och i sista hand ta till våld. I brist på ett gemensamt, levande språk. Det här är ett språk vi aldrig kan lära dom. Därför att detta är ett språk som saknar pronomet ”dom”! Det är ett språk vi alltid måste lära oss, därför att det är ett inkluderande och universellt språk. Vi lär oss det inte som plikt utan som möjlighet, ja faktiskt som nödvändighet. Vi kommer aldrig undan. Det här är ett obligatoriskt språk i vår läroplan. Vi kan välja när vi tar kursen, men vi kan inte välja bort den.

Och ju längre vi väntar desto mer våld utsätter vi oss för, tills vi till slut nått en smärtpunkt då det inte längre är meningsfullt att vänta. Det gör för ont helt enkelt.

Men är vi inte där redan? Nej, tyvärr tror jag att det kommer att bli sämre ännu innan det kan bli bättre. Människans förmåga att tolerera smärta är stor. Hur länge dröjer det innan det vänder? Svaret ligger i hur snabbt vi kan lära oss språket som förvandlar dom till oss genom att se dom som oss.    

Anders