Högvålen, Maj 17

Sov i Sveriges högst belägna by, Högvålen i Härjedalen. Det blev mycket uppför på slutet när jag gick över vattendelaren, lämnade Ljusnans upptagningsområde och in i Dalälvens. Göta älv har också några av sina källsprång här i närheten. Så jag är uppe på Skandinaviens tak.

Men det var en underbar vandring trots att jag använde regnstället för första gången på resan. Jag är glad att knopparna ännu inte slagit ut här uppe. Nu känns det som om man får vara med och möta våren hela vägen, ett blad i taget, ett steg i taget. Och fåglarna har börjat välla in, i en våg av vingar. Myrarna, som annars kan vara väldigt ödsliga här uppe, har exploderat i rörelse och ljud. För ett par månader sedan var allt djupfryst. Ljud som jag verkligen inte förknippar med de tysta myrarna ringer nu ständigt; Stor- och småspov, ljungpipare, enkelbeckasin, drillsnäppa, gluttsnäppa, grönbena, rödbena, lommar, tranor, änder, fisktärna, bergfink, bofink, gök, trastar och sångare har dykt upp en efter en. Att få vandra mot denna ljudvåg och möta den rakt på är en musikalisk upplevelse som trotsar allt annat jag upplevt i konsertväg. Som att sköljas ren av en tsunami av toner. Den nordliga våren är en skapelsens ljudinstallation utan motsvarighet på planeten i övrigt och jag har längtat efter en möjlighet att få ta till mig den så fullt ut det mänskligt bara går. Och inget kunde ge bättre förutsättningar än det här sättet att möta den, till fots och ett steg i taget. Att vandra ensam den här veckan har sina förtjänster; man behöver inte förklara för sina inte fullt lika nördiga medvandrare varför man kan bli stående i minuter vid en gran för att just den där rödvingen hade en intressant lokal dialekt jämfört med den jag lyssnade på i går.

I Högvålen bodde jag hos Lotta och Stig i ”City” som det står på skylten på den centralt belägna gården. De tog hand om mig på ett sätt som inget annat City-hotell och jag blev bjuden på smörgåstårta som välkomstgåva. Stig visade mig genast myrstacken på tomten som just blivit genomgrävd av björn. Han var uppriktigt orolig för att jag inte visste var jag skulle sova nästa natt och att jag antytt att jag skulle göra det i det vilda, och han hade redan hittat en säng åt mig 30 km söderut i färdvägen. Och så berättade han animerat den ena björnhistorien värre än den andra.

Kom att tänka på ett tillfälle när jag befann mig på gården utanför mitt hus. Plötsligt drabbades jag av en rädsla som kastade mig förlamad mot marken. Jag var stel av skräck, det enda jag kunde röra på var den yttersta leden på mina fingrar. Och med hjälp av dessa så kravlade jag, klådde jag mig centimeter för centimeter fram till husets dörr och in till säkerheten. Där släppte rädslan och jag kunde se vad som orsakat den. Utanför på gården kom en stor björn. Men jag var inte rädd längre och när björnen kom upp mot dörrens galler och ställde sig på bakbenen och röt stod jag i säkerhet bara några centimeter innanför och tog emot hela hans heta rytande andning i mitt ansikte, hela hans kraft. Jag var inte längre rädd. Jag hade sett min rädsla och var inte längre dess offer.

Hans kraft hade blivit min.

Dröm, fantasi, verklighet?

Jag kommer faktiskt inte ihåg längre, och kanske är det inte så viktigt. Historien är självupplevd så den måste väl i någon mening vara sann…