Blogg
Backa till Ängsbacka
Lämnar stigen ännu en gång för att
”backa” till en festival som inte låg på rätt ställe vid rätt tidpunkt för
”the Path”: Ängsbacka i Värmland.
har intagit en ohotad förstaplats bland de alternativaste på marknaden. Ett
brokigt utbud i alla regnbågens färger; från tarmrening till tantra, från
magdans till mantra.
det på en gång: Jag gillar det.
tekniken, att schematiderna konstant ligger i bakkant, att organisationen
uppvisar alla de möjliga problem som en platt organisation med många kockar i
soppan kan uppvisa. Men man köper det för det finns den där kärleksfulla
storögdheten och öppenheten för möjligheterna som skapar spännande möten och
mirakulös magi.
Man kan gå trygg till sin workshop i vissheten att när den väl kommer igång så
kan man lämna över till nuets suveräne regissör. I denna anda av delaktighet
och kreativitet landar alla bitar på rätt plats utan förberedelse. Nya nyanser
och förfinade former uppstår i det gemensamma firandet av livet i alla dess
mångfacetterade skepnader.
workshop-shoppare erbjuds man många möjligheter till växt och vidgade vyer. Men
det är klart det finns pärlor i utbudet som glittrar mer än andra när man
summerar sina intryck. Jag träffar Irene från Italien som bor i Indien och
dansar och sjunger sig genom den globala festival-kalendern. Litet trött efter
nästan en vecka av allsköns intryck från detta brokiga och ibland litet
glättiga karnevalståg säger hon att äntligen har hon fått höra något som öppnat
hennes hjärta på vid gavel. Och hon plockar ut två artister som hon tycker står
ut och jag kan inte annat än hålla med, och det med lite stolthet eftersom de
också är mig närstående och förgyller The Path’s konserter under hela sommaren:
mellan Afrika och Sverige.
fullständigt trovärdigt landat Sveriges bästa afrofusion-band i en het mix som
tillåter honom att vara både Zifa i sin barndoms by Semendoa och Mikael
Eriksson från Stockholmsförorten. Han är hel och fullständigt trovärdig i båda
rollerna. Samtidigt. Det uppstår ny musik av sådant. Ljuv, het, katharsisk. Vi
dansar med och känner oss både tolkade och tolkande.
Sverige och hittat ett nytt klangrum där hennes stora röst får den akustik den
förtjänar. En akustik som innehåller ekon av kulning och Hildegard von Bingen.
Mixat in med litet sydafrikansk township och agitprop. Det blir också något
helt och nytt av det.
ett överlåtande till nuet som själv fixar den bästa timingen. En närvaro – en
härvaro – som tillåter oss alla för ett ögonblick att vara med på scen där det
händer. Delandet av graalens hemlighet – kommunionens mysterium; gestaltandet
av alltings enhet.
någonting att gå ner från. Att rasera alla illusioner av hierarkier och
avstånd. Det är bra artister bra på. Visa verkligheten som den är. Att vi alla
är ett.
artister ska glömma sin och scenens enda roll. De ömsom upphöjs och sänks. Måtte dessa två få fortsätta
växa i förståelsen av sin uppgift. Som präster och prästinnor i nuets och
härets liturgi.
Ett hus byggt på lösan sand
En bättre illustration skulle jag inte kunna få. Inte för att jag önskat den, men för att vi kallat fram den…
För ungefär en månad sen vandrade jag tillsammans med Per Skoog, nyligen pensionerad skogvaktare, genom hans privata skogsinnehav i närheten av hans hem i Nyhammar, Ludvika kommun.
Det var en underbar vandringsdag, med vacker natur och kunnig ciceron som guidade mig genom marker som han kände som sin egen ficka och älskade som sitt eget hem.
Vi vandrade vid Malingarna, en oerhört vacker ås som slingrar sig genom en sjö, och vidare längs dess avrinning genom Norrboån. Vi passerade Mångdala, en gammal gård som nu användes av scouterna, vackert placerad som den var invid ån.
Men genom hela samtalet och vandringen fanns ett stråk av “urgency”, en känsla av brådska inför hoten mot allt detta, denna sköra natur och hela den kultur den upprätthåller. Det är en delikat balans.
Vi behöver agera – vad ska vi göra? Vad behöver vi göra först för att rädda det som ännu finns?
Idag dyker den här bilden upp i media. Mångdala scoutgård på väg ner i Norrboån efter exceptionellt regnande. Och stigen vi vandrade på finns inte längre kvar.
Det känns nästan övertydligt. Tack för det. Vi fattar.
Eller gör vi det???
Det är dags att inse att hela det huset vi byggt – hela vår kultur – vilar på lösan sand!
Det är byggt på premisser som inte är hållbara; det är byggt på tanken att vi står ovanför naturen och kan exploatera den för vår egen vinnings skull. Det är byggt på antagandet att bara vi dumpar våra orenligheter tillräckligt långt bort så störs vi ej av det. Det är byggt på antagandet att vi kan leva gott på våra egna barns kapital och låta dem stå för räkningen. Det är byggd på en ekonomi som för länge sen tappade kontakten med verkligheten.
Vi behöver bilder som dessa för att vakna.
Läget är prekärt. Det hänger på dig eller mig vart det hela ska tippa. Det beror på vilken sida i huset vi står. Finns vi på sidan som gör att huset tippar ner i avgrunden, eller finns vi på den sida som gör att det blir stadigare?
Min vandring har fått upp ögonen för mitt eget ansvar i detta. Det spelar roll vad jag gör och var jag befinner mig. Kanske är det just jag och var jag befinner mig som är skillnaden om huset ska tippa eller inte!
Vi vandrar på i the Path, genom ösregnen, med än större målmedvetenhet.
På vilken sida är du? Join us now!
| 