Vandrade igår natt, i 25 graders kyla, över mina älskade Mosselåkrar. 

Hur kan något som är så totalt fruset och dött några månader senare jubla av lärkdrill och spovkaskad, dofta av mylla och framtid, spira av skir grönska och stråla av solljus? Hur ska marken hinna beredas?

Varje gång en lika fantastisk resa, en mirakulös metamorfos från död till liv.

Men den kalla vinternatten – när man vågar sig ut i den – rymmer en klarhet som ger glimtar av de stora perspektiven. Detta sjöng till mig under färden:

Under ett stjärnevalv

ensam jag går.

Vinternatts diadem

gnistrar i mitt hår.

Ensam i nattens köld?

Trött, sjuk och rädd?

Kanske, men ändå som

vore jag en gud förklädd.

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Frostmarken där jag går

glimmar till svar,

glittrar av stjärnestoff,

glimtar det jag en gång var.

En gång – ja nu! – jag ser

klart vem jag är:

himlarnas stjärnevalv                                                

även inom mig jag bär!                                            

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Från vintergatans vidd

en vind jag hör,

änglar och svarta hål

sjunger i kosmisk kör:

”Du är ett stoft, likväl

vilar i dig

alltet i evighet.

Du är en del av mig.”

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Du är en del av mig, in excelsis Deo!

Jag är en del av dig, in excelsis Deo!

Anders Nyberg